spöken och teorier
Dagen började med att jag sökte på fakta om halsfluss eftersom jag haft det ett antal gånger och varje gång jag blir sjuk får jag symtom på det. Alltid samma halsont, alltid lika stora halsmandlar osv. Det sker inte sällan heller, på tok för ofta för att jag bara kan låta det gå förbi ännu en gång tänkte jag. En orsak till halsinfektion är att man överbelastar stämbanden och halsen genom att skrika mycket. Det kan vara en av anledningarna till att jag ofta får det efter en utekväll, för jag brukar inte hålla igen på rösten då. Jaja, det var inte så roligt att läsa egentligen, men men. Så stod det!
Hur som helst...efter jag läst detta träffade jag en patient som faktiskt är den äldsta jag mött. Jag visste att hon hade problem med hörseln och därför tog jag i så att hon skulle höra vad jag sa. Det gick bra, men emellan åt sa hon vaaa? och då tog jag i lite extra. Efter ett tag så sa hon: Vänta, jag måste sänka min hörapparat för du pratar så högt så det bara skäller i örat! Haha, jag pratar för högt för hennes apparat. Då gick det fint, ända tills min handledare skulle prata för då var patienten tvungen att höja volymen igen. Det här var ju mycket komiskt med tanke på vad jagen timme tidigare läst om hansont och överansträngning. Japp, det kan väl stämma. Men jag pratar faktiskt högt av en anledning....jag tycker att det är väldigt besvärligt med folk som pratar så tyst så att man inte hör vad de säger. Jag brukar göra saker som jag själv skulle uppskatta om folk gjorde. Men denna gång får jag sota för det, haha.
Det tredje att uppmärksamma idag var när vi bafann oss i ett behandlingsrum. jag stod brevid ett drapperi/gardin som hängde på väggen, en liten bit ut. Patienten stod mitt enmot gardinen och handledaren gick mot gardinen för att göra något. Jag tänkte att hon skulle ta fram något bakom gardinen, kanske ett rep eller något liknande som fick plas. Istället drar hon bort gardinen snabbt. Eftersom jag stod mitt framför gardinen så hade jag god syn mot den. I samma sekund som hon drar bort tyget rycker jag till och blir vettskrämd. UH, det står någon bakom gardinen tänkte jag, det var som om ett spöke trädde fram. Det tog inte lång tid innan jag insåg vem spöket var. Det var ingen mindre än JAG. Det var nämligen en spegel bakom gardinen. HAHA, jag blev livrädd för mig själv och jag kan nu förstå varför folk ibland tittar men konstiga ögon på mig.
Jag tycker att denna dag var ganska komiskt som sagt. Annars var den som vanligt!
Magnus påstår nu att jag tyggar för mycket godistuggummi så att jag får fullt med socker i halsen, kanske också en teori? Nog med teorier...jag ska göra det bästa för sjuklighet, gå till sängs!
God natt!!!
Hur som helst...efter jag läst detta träffade jag en patient som faktiskt är den äldsta jag mött. Jag visste att hon hade problem med hörseln och därför tog jag i så att hon skulle höra vad jag sa. Det gick bra, men emellan åt sa hon vaaa? och då tog jag i lite extra. Efter ett tag så sa hon: Vänta, jag måste sänka min hörapparat för du pratar så högt så det bara skäller i örat! Haha, jag pratar för högt för hennes apparat. Då gick det fint, ända tills min handledare skulle prata för då var patienten tvungen att höja volymen igen. Det här var ju mycket komiskt med tanke på vad jagen timme tidigare läst om hansont och överansträngning. Japp, det kan väl stämma. Men jag pratar faktiskt högt av en anledning....jag tycker att det är väldigt besvärligt med folk som pratar så tyst så att man inte hör vad de säger. Jag brukar göra saker som jag själv skulle uppskatta om folk gjorde. Men denna gång får jag sota för det, haha.
Det tredje att uppmärksamma idag var när vi bafann oss i ett behandlingsrum. jag stod brevid ett drapperi/gardin som hängde på väggen, en liten bit ut. Patienten stod mitt enmot gardinen och handledaren gick mot gardinen för att göra något. Jag tänkte att hon skulle ta fram något bakom gardinen, kanske ett rep eller något liknande som fick plas. Istället drar hon bort gardinen snabbt. Eftersom jag stod mitt framför gardinen så hade jag god syn mot den. I samma sekund som hon drar bort tyget rycker jag till och blir vettskrämd. UH, det står någon bakom gardinen tänkte jag, det var som om ett spöke trädde fram. Det tog inte lång tid innan jag insåg vem spöket var. Det var ingen mindre än JAG. Det var nämligen en spegel bakom gardinen. HAHA, jag blev livrädd för mig själv och jag kan nu förstå varför folk ibland tittar men konstiga ögon på mig.
Jag tycker att denna dag var ganska komiskt som sagt. Annars var den som vanligt!
Magnus påstår nu att jag tyggar för mycket godistuggummi så att jag får fullt med socker i halsen, kanske också en teori? Nog med teorier...jag ska göra det bästa för sjuklighet, gå till sängs!
God natt!!!
Kommentarer
Trackback
